Okt. 19, 2009

Jag kanske ska skriva lite ändå även om det bara är negativ skit jag skriver här (och om inte internet tappar kontakten som det har börjat göra!)

Åkte till Madrid kl 08 i lördags från Arlanda. I väntan på boardingen satte jag mig mittemot en rolig tant som hade vita byxor med gulddetaljer, vit tröja med guldtryck och en guldig jacka över. Allt jag såg var guld. Fnissade lite för mig själv och steg sen på planet. Självklart hamnade jag i mitten av de 3 sätena som fanns och ingen svensk bredvid mig som man kunde prata med utan nån tjockis och såklart - guldtanten! Jag försökte sova mig igenom hela resan men de skrek ut en massa erbjudanden på spanska i högtalarna stup i kvarten.

Väl framme tog jag mitt övertunga bagage som vägde 21.5 kg (det klarade incheckningen i Sthlm med lite tur och en snäll incheckningstant) och stötte på familjen när jag kom ut från flygplatsen. De började redan då fråga saker på spanska och jag såg ut som ett frågetecken. Fick se med en gång vilka hyperaktiva barn det verkade vara som sprang runt på flygplatsen men jag försökte tänka positiv och att allt skulle bli bra.

Redan när jag stiger in i huset får jag en konstig känsla. Minsta ungen börjar grina med en gång och jag börjar plocka ur mina kläder och försöker förstå hur de ska hänga i den konstiga garderoben. Under dagen visar de runt mig lite i staden och väl i parken får jag på rapplig engelska höra att mamman är gravid. Alltså en tredje unge i huset, då vände det sig lite i magen på mig. Jag fick en 4 sidor lång uppgiftslista (notera att jag ska jobba max 35 h/veckan elr enligt avtalet max 30 h, men de verkar ha ändrat på det när jag kom hit..) och hon förklarade lite hur man gjorde med tvättmaskin etc, bara att hon glömde förklara hälften. Så jag får gå och fråga om minsta lilla grej eftersom hon utelämnar en massa. Dessutom trodde jag att jag skulle prata engelska här hela tiden men ungarna som jag ska lära ut till varken pratar eller förstår inte ett dugg engelska. Så det pratas spanska här och jag känner mig hur mobbad som helst :P Ja det går att ösa på med en massa som hände under helgen men det blir väl allt för deprimerande att läsa (och skriva också för den delen). Tog 2 timmar att få det mobila skitbredbandet att fungera på min dator och nu har det börja tappa kontakten lite när det vill.

Jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Det har tillbringats en del tid på msn med att prata med familjen, moster och emma och jag har bara brutit ihop alla gånger. Tillslut var jag tvungen att prata med familjen här så jag fick skriva ner allt jag kände i google translate eftersom det inte går att konversera med dem. Jag hoppas hon förstår hur jag känner iaf.. Jag klagade tidigare på en annan svensk tjej som lämnade sin au-pairfamilj efter en vecka men om hon kände som jag förstår jag henne faktiskt. Jag har sagt att jag ska försöka denna veckan för att se hur hemsk vardagen är. Den har redan börjat dåligt... Så känner jag såhär senare kan jag nog inte stanna kvar. Då mår jag bara dåligt av det och smittar av det till familjen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0